AMF affären igen

Det har genom åren skrivits många spaltmeter om girigheten inom affärsvärlden där styrelser och toppar inom företagens ledningar håller varandra om ryggen och belönar varandra. Ofta är samma grupp av människor som återfinns i bolagens styrelser och verksledningar. Inom denna grupp har man lyckats trissa upp löner och ersättningar som inte på långa vägar rimmar med de faktiska arbetsinsatserna eller vederbörandes kompetens. Det hävdas att löner och ersättningar måste jämföras med vad som betalas i ledande företag i andra länder. Detta är rent nonsens. Väldigt få om ens någon av dagens högsta chefer i vårt land skulle kunna komma i fråga för en toppbefattning i en internationell koncern.

Än värre blir det girigheten sprider sig till andra områden inom samhället, som i fallet med AMF. Inte nog med att verkställande direktören Elmehagen har utkvitterat en orimligt hög lön för som det visat sig ett dåligt utfört jobb. Han får dessutom en pension för 10 års arbete på 60 miljoner kronor. Det är beklämmande med tanke på att det är pensionssparande löntagares pengar. När värdet på pensionerna kraftigt försämrades passade Elmehagen på att flytta sitt pensionskapital för att undvika förlust. Det är väl ett insiderbrott om något. AMFs slogan ”lite mer att leva för ” gällde tydligen bara den högsta ledningen och inte den stora massan pensionssparare.

Att styrelsen för AMF inte avgått är märkligt. Vanja Lundby Wedin säger att hon känner sig lurad. Elmehagens pension var för hög. Vadå lurad. Antingen var hon medveten om innehållet i pensionsavtalet och har medverkat till ett beslut som idag ingen vill stå bakom, eller så har hon sovit på styrelsemötena. Vilket det än är har hon brustit i sin uppgift som styrelsemedlem och bör ta konsekvensen av det och avgå.

Det finns många fler exempel på girighet inom den offentliga företagsvärlden. Inom Vattenfall har chefer lön och bonusar efter prestation. Men hur skapas underlaget för att generera höga arvoden. Jo, genom den kartellbildning som i praktiken råder inom elförsörjningen i Sverige kan företag som Vattenfall uppnå höga vinster genom att se till att priserna på el hålls så höga som möjligt. De vinster som man får genom ta ut överpriser av svenska konsumenter satsas bland annat i kolbrytning och på kolkraftverk i Centraleuropa. Hur miljövänligt är det? Man kan fråga sig varför medborgare i Sverige ska betala höga elpriser bara för att höga chefer inom Vattenfallkoncernen ska kunna berika sig själva.

Det finns fler exempel på inom offentliga företag hur chefers bonusar är avhängigt vilka avgifter man tar ut av kunder. Det är helt befängt med sådana system.

Alla dessa exempel på utbredd och i många fall extrem girighet visar på ett allvarligt problem i vårt demokratiska system. Bristen på normer eller kanske snarare samhället oförmåga att upprätthålla de normer som ändå gäller har otvivelaktigt skapat utrymme för ett visst mått av anarki i samhället. Det märks inte minst genom det inflytande den organiserade brottsligheten har fått inom många sektorer i samhället. I storstäderna är detta en realitet och av en omfattning som gemene man inte känner till.

Inom samhällets toppskikt har dessa brister när det gäller verklighetsuppfattning och avsaknaden av reell kontrollfunktion fört med sig excesser när det gäller löner och bonusar som förefaller helt osannolika. Förmodligen är det vi hittills hört talas om bara toppen på ett isberg.

Genom samhällets oförmåga att se till att lagar och etablerade normer efterlevs har vi gett utrymme för att en osannolik girighet kunnat sprida sig långt ned i företagshierarkin även inom den offentliga verksamheten.
Vi har helt enkelt fått en ny adel i landet.

Den här företeelsen är inte ny i Sverige. Under många århundraden var just adeln en privilegierad klass som både hade den politiska och ekonomiska makten i landet. Det krävdes diktatoriska ingrepp från två enväldiga kungar för att bryta adelns ekonomiska och politiska makt. Karl XI:s reduktion är en mycket påtaglig åtgärd för att ta tillbaka mycket av det som en elitklass i landet tillskansat sig. Även Gustav III bröt genom sin revolution adelns makt och privilegier.
Nu är det inte revolution som vi önskar oss i Sverige, men tveklöst skulle det inte skada om staten med lagstiftning eller på annat sätt kunde få stopp på ekonomiska oegentligheter som ledande personer i samhället ägnar sig åt, många gånger i maskopi med styrelser där både fackföreningar och politiker har beslutanderätt.
Dags för en reduktion?