Strömstadspartiet säger sig vara ett parti för strömstadsborna. Man säger att man ska verka i dialog med medborgare och företagare. Dialog innebär att ha man måste ha förmåga att lyssna på andra människors argument och försöka ta till sig det de säger. Där brister det uppenbarligen hos de ledande politikerna i strömstadspartiet. Tycker man inte som de har man citat, ”hål i huvudet”.
Kommunens förvaltningschefer har fått uppleva denna bristande förmåga till dialog hos strömstadspartiets politiker. Att en partiordförande och en vice ordförande i kommunstyrelsen i brev hotar egna förvaltningschefer måste anses vara synnerligen osmakligt. Är det så som strömstadspartiet tolkar begreppet dialog? Hur var det? Ett parti för strömstadsborna. Kommunens personal är också strömstadsbor. Eller räknas inte de?
Medborgare som lämnat synpunkter, eller till och med presenterat fullödiga förslag på hur stadsmiljön skulle kunna utformas har fått sura kommentarer från strömstadspartiet i stil med,”vem har bett dig komma med förslag”.
Ett antal företagare har kontaktat folkpartiet i förtvivlan över hur man blivit behandlad av den politiska ledningen i miljö-och byggnämnden. Etablering av nya företag eller utveckling av befintlig verksamhet kan vara kostsamt för en företagare. Under förra mandatperioden fördes ofta dialog mellan företagare, politiker och tjänstemän på ett tidigt stadium för att företagaren skulle veta vad som var realistiskt, allt för att underlätta tillståndsprocessen och spara tid och pengar. Det har under senare tid hänt att den som sökt tillstånd av något slag fått svaret av den politiska ledningen, ”kom in med ett förslag så tar vi ställning till det”. I något fall har det förfaringssättet inneburit avsevärd fördyring när ett väl utarbetat förslag till ombyggnad förkastades. Detta hade kunnat undvikas om planeringsprocessen redan från början utförts i samarbete mellan politiker, tjänstemän och företagare.
Det är uppenbart att Strömstad behöver ny politisk ledning. En ledning som inser att det är besöksnäringen vi lever av i den här kommunen, en ledning som kan föra en konstruktiv dialog med såväl företagare som kommuninvånare och som förstår att de lojala och kompetenta kommunanställda vi har är en stor tillgång.
tisdagen den 31:e augusti 2010
onsdagen den 18:e augusti 2010
Beslutsångest råder i Strömstad
Beslutsångest snarare än handlingskraft
kännetecknar Strömstads politiska ledning
Det är ingen hejd på vad Strömstadspartiet tillsammans med socialdemokraterna har åstadkommit under innevarande mandatperiod om man läser strömstadspartiets hemsida. Det är bara det att en hel del av det som räknas upp både beslutades och planerades under den förra mandatperioden. Sanningen är att mycket av nödvändig planering i stället stannat av under den tid som nuvarande majoritet styrt kommunen. Beslutsångest snarare än handlingskraft kännetecknar den nuvarande politiska ledningen.
Jo, några saker har man gjort. Man har höjt kommunalskatten. Man har också ökat kostnaderna för den politiska organisationen med drygt en miljon kronor om året. Tvärtemot vad strömstadspartiet hade sagt i sitt politiska program att man ville göra. Under mandatperioden blir det ca 4,5 miljoner kronor. Samtidigt har kommunens förvaltningar tvingats till nedskärningar under vart och ett av de gångna fyra åren.
Så fort strömstadspartiet och socialdemokraterna tillträdde makten för snart fyra år sedan infördes nya politiska tjänster som vice ordförande i kommunstyrelsen och i tre nämnder. Dessa uppdrag inrättade den styrande majoriteten för egen räkning. Det fanns naturligtvis inga rationella skäl till det; varför skulle det över en natt plötsligt uppstå ett behov av en halvtidstjänst för ytterligare ett kommunalråd med en lön på ca 21 000 kronor i månaden. Här förefaller egenintresset ha tagit över det som står i strömstadspartiets partiprogram.
Nu pågår det en översyn av de politiska arvodena. Av de förslag som framkommit från politiskt håll kan man konstatera att den sittande majoriteten vill höja arvodet för kommunstyrelsens ordförande ganska mycket. Man föreslår långt större höjning än genomsnittliga löneökningar för anställda i den kommunala sektorn. Folkpartiet motsätter sig en sådan kraftig höjning. Vi tycker att det räcker att löneökningarna för politiker ligger i nivå med lönehöjningar för tjänstemän i kommunen.
Bertil Olin
Folkpartiet liberalerna i Strömstad
kännetecknar Strömstads politiska ledning
Det är ingen hejd på vad Strömstadspartiet tillsammans med socialdemokraterna har åstadkommit under innevarande mandatperiod om man läser strömstadspartiets hemsida. Det är bara det att en hel del av det som räknas upp både beslutades och planerades under den förra mandatperioden. Sanningen är att mycket av nödvändig planering i stället stannat av under den tid som nuvarande majoritet styrt kommunen. Beslutsångest snarare än handlingskraft kännetecknar den nuvarande politiska ledningen.
Jo, några saker har man gjort. Man har höjt kommunalskatten. Man har också ökat kostnaderna för den politiska organisationen med drygt en miljon kronor om året. Tvärtemot vad strömstadspartiet hade sagt i sitt politiska program att man ville göra. Under mandatperioden blir det ca 4,5 miljoner kronor. Samtidigt har kommunens förvaltningar tvingats till nedskärningar under vart och ett av de gångna fyra åren.
Så fort strömstadspartiet och socialdemokraterna tillträdde makten för snart fyra år sedan infördes nya politiska tjänster som vice ordförande i kommunstyrelsen och i tre nämnder. Dessa uppdrag inrättade den styrande majoriteten för egen räkning. Det fanns naturligtvis inga rationella skäl till det; varför skulle det över en natt plötsligt uppstå ett behov av en halvtidstjänst för ytterligare ett kommunalråd med en lön på ca 21 000 kronor i månaden. Här förefaller egenintresset ha tagit över det som står i strömstadspartiets partiprogram.
Nu pågår det en översyn av de politiska arvodena. Av de förslag som framkommit från politiskt håll kan man konstatera att den sittande majoriteten vill höja arvodet för kommunstyrelsens ordförande ganska mycket. Man föreslår långt större höjning än genomsnittliga löneökningar för anställda i den kommunala sektorn. Folkpartiet motsätter sig en sådan kraftig höjning. Vi tycker att det räcker att löneökningarna för politiker ligger i nivå med lönehöjningar för tjänstemän i kommunen.
Bertil Olin
Folkpartiet liberalerna i Strömstad
tisdagen den 25:e maj 2010
Alliansregeringen bäst i klassen
Jag förstår att det svider i hjärtat hos många rödgröna själar när vår alliansregerings sätt att hantera finanskrisen får beröm av både politiker och finansbedömare runt om i Europa. Bäst i klassen är det epitet alliansregeringen får. Denna frustration framträder tydligt i Lennart Mattssons insändare i Strömstadstidningen, som innehåller en rad insinuanta påståenden om alliansens illvilja mot svenska folket. Vad är det för fel att jämföra vad fackliga förhandlingar ger i plånboken med vad jobbskatteavdraget ger. Trots LO:s och socialdemokratins ständiga tal om låglönesatsningar behövdes det en borglig regering för att det skulle bli verklighet.
Att det ska löna sig att arbeta är en viktig princip som alltfler regeringar ute i Europa nu också anammar. De rödgröna vill om de kommer till makten återgå till ett system med mer bidrag. Men, hallå, det var ju det som var så misslyckat under förra mandatperioden och som gjorde att det blev regeringsskifte. Har Lennart Mattsson redan glömt det. Världens egentligen friskaste folk var Europas sjukaste enligt sjukförsäkringsstatistiken. Incitamenten att ta de arbeten som erbjöds var mycket svaga. 100 tusentals människor förtidspensionerades dessutom för att dölja arbetslöshetssiffrorna. Då gick det tydligen an att leva på 65% av sin lön. Att det inte gick att fortsätta på det sättet var uppenbart för en majoritet av svenska folket då. Det vore förödande för landet om bidragslinjen i svensk politik återigen skulle införas.
Hur det kan gå om man inte håller hårt i ett lands finanser har vi ett tydligt exempel på i fallet Grekland. Överbudspolitik, med orimliga sociala förmåner, som extremt låg pensionsålder och två extra månadslöner om året, för att inte tala om att offentliga anställningar getts till alltför många människor bara för att hålla nere arbetslöshetssiffrorna knäckte grekisk ekonomi.
Det vi i Sverige behöver minst av allt är en politik för bidrag och icke arbete enligt de rödgrönas modell.
Att det ska löna sig att arbeta är en viktig princip som alltfler regeringar ute i Europa nu också anammar. De rödgröna vill om de kommer till makten återgå till ett system med mer bidrag. Men, hallå, det var ju det som var så misslyckat under förra mandatperioden och som gjorde att det blev regeringsskifte. Har Lennart Mattsson redan glömt det. Världens egentligen friskaste folk var Europas sjukaste enligt sjukförsäkringsstatistiken. Incitamenten att ta de arbeten som erbjöds var mycket svaga. 100 tusentals människor förtidspensionerades dessutom för att dölja arbetslöshetssiffrorna. Då gick det tydligen an att leva på 65% av sin lön. Att det inte gick att fortsätta på det sättet var uppenbart för en majoritet av svenska folket då. Det vore förödande för landet om bidragslinjen i svensk politik återigen skulle införas.
Hur det kan gå om man inte håller hårt i ett lands finanser har vi ett tydligt exempel på i fallet Grekland. Överbudspolitik, med orimliga sociala förmåner, som extremt låg pensionsålder och två extra månadslöner om året, för att inte tala om att offentliga anställningar getts till alltför många människor bara för att hålla nere arbetslöshetssiffrorna knäckte grekisk ekonomi.
Det vi i Sverige behöver minst av allt är en politik för bidrag och icke arbete enligt de rödgrönas modell.
söndagen den 2:e maj 2010
Vårdvalet
Patienterna är vinnarna
Ett antal företrädare för vänsterpartiet uttalade sig i en debattartikel negativt om den vårdvalsreform som nu är på väg att genomföras i Sverige. I vanlig ordning lägger vänsterpartister ut dimridåer med ord som solidaritet, medborgarinflytande och demokrati när man förfäktar att offentligt monopol är enda lösningen för de flesta verksamheter i samhället.
Det fria vårdvalet inom primärvården genomförs efter regeringsbeslut . Högst motvilligt i Västra Götaland kan man tänka. Socialdemokraterna har ju lovat riva upp det beslutet om man kommer till makten vid nästa års val.
I samhället i övrigt välkomnar vi företeelser som valfrihet och konkurrens. Monopol motarbetas därför att det minskar effektivitet och fördyrar. Är det inte då märkligt att inom ett område har monopolet hyllats av många som det enda rätta, nämligen inom sjukvården i Västra Götaland.
Att det fria vårdvalet skulle innebära misstro mot de vårdanställdas förmåga att utveckla och förnya vården som artikelförfattarna skriver är rent nonsens. Det är precis tvärt om. Möjligheterna att utveckla och förnya vården inom monopolet är mycket begränsade. Med nya etableringar ökar de möjligheterna och redan existerande vårdcentraler får behövlig och förhoppningsvis stimulerande konkurrens.
Etablering av nya vårdcentraler sker inte bara i tätbefolkade områden. Även flera små orter får nu valfrihet. Det är lätt att förstå att en enda offentlig vårdcentral på en ort inte alltid bedriver verksamheten på effektivaste sätt just på grund av bristen på konkurrens. Lek med tanken att det bara skulle finnas en matbutik eller en bilverkstad i en mindre stad och att innehållet i butiken och verksamheten i bilverkstaden skulle styras av politiker som dessutom inte ens finns på plats. Det låter korkat, men det är just så som sjukvården styrs. Vårdcentralen i Strömstad levde under perioden 2002 – 2006 inte något år upp till det avtal som tecknats med hälso-och sjukvårdsnämnden för norra Bohuslän. Främst fanns brister i tillgänglighet. Dessa brister kvarstår. Nu när en ny vårdcentral är på väg att etablera sig i Strömstad har det blivit fart på den offentliga vårdcentralen. En inbjudan till öppet hus har skickats ut till alla invånare. Nu plötsligt vill man träffa sina kunder och fråga vad de tycker är bra eller dåligt med sjukvården i Strömstad. Konkurrensen kanske för något gott med sig.
Rätten till sjukvård får inte bli en klassfråga eller en plånboksfråga hör man ofta från vänsterhåll. Det är just det som nuvarande sjukvårdspolitik i Västra Götaland skapat. Bristande tillgänglighet och vårdköer har inneburit att patienter som har råd att betala för sjukvård en gång till ofta vänder sig till privata vårdgivare. Bästa sättet att bekämpa en utveckling som innebär att rätten till sjukvård blir en klassfråga är att helt överge det planhushållningssystem som råder inom sjukvården i Västra Götaland och låta fri etablering bli en ledstjärna.
Bertil Olin november 2009
Ett antal företrädare för vänsterpartiet uttalade sig i en debattartikel negativt om den vårdvalsreform som nu är på väg att genomföras i Sverige. I vanlig ordning lägger vänsterpartister ut dimridåer med ord som solidaritet, medborgarinflytande och demokrati när man förfäktar att offentligt monopol är enda lösningen för de flesta verksamheter i samhället.
Det fria vårdvalet inom primärvården genomförs efter regeringsbeslut . Högst motvilligt i Västra Götaland kan man tänka. Socialdemokraterna har ju lovat riva upp det beslutet om man kommer till makten vid nästa års val.
I samhället i övrigt välkomnar vi företeelser som valfrihet och konkurrens. Monopol motarbetas därför att det minskar effektivitet och fördyrar. Är det inte då märkligt att inom ett område har monopolet hyllats av många som det enda rätta, nämligen inom sjukvården i Västra Götaland.
Att det fria vårdvalet skulle innebära misstro mot de vårdanställdas förmåga att utveckla och förnya vården som artikelförfattarna skriver är rent nonsens. Det är precis tvärt om. Möjligheterna att utveckla och förnya vården inom monopolet är mycket begränsade. Med nya etableringar ökar de möjligheterna och redan existerande vårdcentraler får behövlig och förhoppningsvis stimulerande konkurrens.
Etablering av nya vårdcentraler sker inte bara i tätbefolkade områden. Även flera små orter får nu valfrihet. Det är lätt att förstå att en enda offentlig vårdcentral på en ort inte alltid bedriver verksamheten på effektivaste sätt just på grund av bristen på konkurrens. Lek med tanken att det bara skulle finnas en matbutik eller en bilverkstad i en mindre stad och att innehållet i butiken och verksamheten i bilverkstaden skulle styras av politiker som dessutom inte ens finns på plats. Det låter korkat, men det är just så som sjukvården styrs. Vårdcentralen i Strömstad levde under perioden 2002 – 2006 inte något år upp till det avtal som tecknats med hälso-och sjukvårdsnämnden för norra Bohuslän. Främst fanns brister i tillgänglighet. Dessa brister kvarstår. Nu när en ny vårdcentral är på väg att etablera sig i Strömstad har det blivit fart på den offentliga vårdcentralen. En inbjudan till öppet hus har skickats ut till alla invånare. Nu plötsligt vill man träffa sina kunder och fråga vad de tycker är bra eller dåligt med sjukvården i Strömstad. Konkurrensen kanske för något gott med sig.
Rätten till sjukvård får inte bli en klassfråga eller en plånboksfråga hör man ofta från vänsterhåll. Det är just det som nuvarande sjukvårdspolitik i Västra Götaland skapat. Bristande tillgänglighet och vårdköer har inneburit att patienter som har råd att betala för sjukvård en gång till ofta vänder sig till privata vårdgivare. Bästa sättet att bekämpa en utveckling som innebär att rätten till sjukvård blir en klassfråga är att helt överge det planhushållningssystem som råder inom sjukvården i Västra Götaland och låta fri etablering bli en ledstjärna.
Bertil Olin november 2009
Strömstadspartiet katastrof för Strömstad
Populism ledstjärna för Strömstadspartiet.
För ett tag sedan kunde man läsa i tidningen vilka frågor strömstadspolitiker tycker är viktigt att driva inför framtiden. Strömstadspartiets Sven Moosberg anförde att finns anledning se över den politiska organisationen för att minska kostnaderna. Samma uttalande finns för övrigt att läsa i strömstadspartiets partiprogram som ett antaget mål inför valet för snart fyra år sedan.
Det kan då vara på sin plats att påminna om vad majoriteten, d v s strömstadspartiet och socialdemokraterna gjorde direkt efter valet 2006. Man gjorde precis tvärtom. Man beslutade att utöka den politiska organisationen genom att införa en ny tjänst som andre vice ordförande i kommunstyrelsen och dessutom tjänster som andre vice ordförande i övriga nämnder. I ett huj ökades kostnaderna för den politiska organisationen med drygt en miljon kronor per år. Pengar som skulle gjort bättre nytta i nämnder med ständiga besparingskrav hängande över sig. Det strömstadspartiet sa att man ville göra rimmar alltså dåligt med vad man i praktiken sedan gjorde. Nu upprepar man samma mål med minskad politisk organisationen gång till. Hur trovärdigt är det?
Strömstadspartiet kom till makten genom ren och skär populism när det gäller många sakfrågor. Nödvändig ombyggnad av södra Hamngatan för att bland annat ge mer plats för gångtrafikanter var man emot. Ombyggnaden innebar att befintliga träd måste tas bort (varav flera dessutom var sjuka). Detta gjorde rätt många strömstadsbor upprörda. Missnöjet kanaliserades i hög grad genom Strömstadspartiet. Det är förståligt att gemene man reagerar på en sådan förändring, men eftersom dåvarande ansvariga politiker och tjänstemän visste att slutresultatet skulle bli bra genomfördes ombyggnaden. Dubbelriktning av trafiken på Östra Klevgatan ingick också i projektet.
Hur som helst blev ombyggnaden av Södra Hamngatan mycket lyckad. En och annan medlem i Strömstadspartiet har också tvingats erkänna det i efterhand.
För övrigt lovade Strömstadspartiet att enkelrikta trafiken igen om man kom till makten. När blir det?
Frågan är inför nästa val. Vill vi ha ett parti vid makten som saknar all form av ideologi och som gång på gång fått äta upp sina populistiska utspel. Var det vad strömstadsborna hade väntat sig att en röst på Strömstadspartiet skulle ge socialdemokraterna, som år 2006 gjorde sitt sämsta val någonsin i Strömstad, de flesta nämnordförandeposterna och ordförandeposten i kommunstyrelsen därtill.
För ett tag sedan kunde man läsa i tidningen vilka frågor strömstadspolitiker tycker är viktigt att driva inför framtiden. Strömstadspartiets Sven Moosberg anförde att finns anledning se över den politiska organisationen för att minska kostnaderna. Samma uttalande finns för övrigt att läsa i strömstadspartiets partiprogram som ett antaget mål inför valet för snart fyra år sedan.
Det kan då vara på sin plats att påminna om vad majoriteten, d v s strömstadspartiet och socialdemokraterna gjorde direkt efter valet 2006. Man gjorde precis tvärtom. Man beslutade att utöka den politiska organisationen genom att införa en ny tjänst som andre vice ordförande i kommunstyrelsen och dessutom tjänster som andre vice ordförande i övriga nämnder. I ett huj ökades kostnaderna för den politiska organisationen med drygt en miljon kronor per år. Pengar som skulle gjort bättre nytta i nämnder med ständiga besparingskrav hängande över sig. Det strömstadspartiet sa att man ville göra rimmar alltså dåligt med vad man i praktiken sedan gjorde. Nu upprepar man samma mål med minskad politisk organisationen gång till. Hur trovärdigt är det?
Strömstadspartiet kom till makten genom ren och skär populism när det gäller många sakfrågor. Nödvändig ombyggnad av södra Hamngatan för att bland annat ge mer plats för gångtrafikanter var man emot. Ombyggnaden innebar att befintliga träd måste tas bort (varav flera dessutom var sjuka). Detta gjorde rätt många strömstadsbor upprörda. Missnöjet kanaliserades i hög grad genom Strömstadspartiet. Det är förståligt att gemene man reagerar på en sådan förändring, men eftersom dåvarande ansvariga politiker och tjänstemän visste att slutresultatet skulle bli bra genomfördes ombyggnaden. Dubbelriktning av trafiken på Östra Klevgatan ingick också i projektet.
Hur som helst blev ombyggnaden av Södra Hamngatan mycket lyckad. En och annan medlem i Strömstadspartiet har också tvingats erkänna det i efterhand.
För övrigt lovade Strömstadspartiet att enkelrikta trafiken igen om man kom till makten. När blir det?
Frågan är inför nästa val. Vill vi ha ett parti vid makten som saknar all form av ideologi och som gång på gång fått äta upp sina populistiska utspel. Var det vad strömstadsborna hade väntat sig att en röst på Strömstadspartiet skulle ge socialdemokraterna, som år 2006 gjorde sitt sämsta val någonsin i Strömstad, de flesta nämnordförandeposterna och ordförandeposten i kommunstyrelsen därtill.
lördagen den 4:e april 2009
AMF affären igen
Det har genom åren skrivits många spaltmeter om girigheten inom affärsvärlden där styrelser och toppar inom företagens ledningar håller varandra om ryggen och belönar varandra. Ofta är samma grupp av människor som återfinns i bolagens styrelser och verksledningar. Inom denna grupp har man lyckats trissa upp löner och ersättningar som inte på långa vägar rimmar med de faktiska arbetsinsatserna eller vederbörandes kompetens. Det hävdas att löner och ersättningar måste jämföras med vad som betalas i ledande företag i andra länder. Detta är rent nonsens. Väldigt få om ens någon av dagens högsta chefer i vårt land skulle kunna komma i fråga för en toppbefattning i en internationell koncern.
Än värre blir det girigheten sprider sig till andra områden inom samhället, som i fallet med AMF. Inte nog med att verkställande direktören Elmehagen har utkvitterat en orimligt hög lön för som det visat sig ett dåligt utfört jobb. Han får dessutom en pension för 10 års arbete på 60 miljoner kronor. Det är beklämmande med tanke på att det är pensionssparande löntagares pengar. När värdet på pensionerna kraftigt försämrades passade Elmehagen på att flytta sitt pensionskapital för att undvika förlust. Det är väl ett insiderbrott om något. AMFs slogan ”lite mer att leva för ” gällde tydligen bara den högsta ledningen och inte den stora massan pensionssparare.
Att styrelsen för AMF inte avgått är märkligt. Vanja Lundby Wedin säger att hon känner sig lurad. Elmehagens pension var för hög. Vadå lurad. Antingen var hon medveten om innehållet i pensionsavtalet och har medverkat till ett beslut som idag ingen vill stå bakom, eller så har hon sovit på styrelsemötena. Vilket det än är har hon brustit i sin uppgift som styrelsemedlem och bör ta konsekvensen av det och avgå.
Det finns många fler exempel på girighet inom den offentliga företagsvärlden. Inom Vattenfall har chefer lön och bonusar efter prestation. Men hur skapas underlaget för att generera höga arvoden. Jo, genom den kartellbildning som i praktiken råder inom elförsörjningen i Sverige kan företag som Vattenfall uppnå höga vinster genom att se till att priserna på el hålls så höga som möjligt. De vinster som man får genom ta ut överpriser av svenska konsumenter satsas bland annat i kolbrytning och på kolkraftverk i Centraleuropa. Hur miljövänligt är det? Man kan fråga sig varför medborgare i Sverige ska betala höga elpriser bara för att höga chefer inom Vattenfallkoncernen ska kunna berika sig själva.
Det finns fler exempel på inom offentliga företag hur chefers bonusar är avhängigt vilka avgifter man tar ut av kunder. Det är helt befängt med sådana system.
Alla dessa exempel på utbredd och i många fall extrem girighet visar på ett allvarligt problem i vårt demokratiska system. Bristen på normer eller kanske snarare samhället oförmåga att upprätthålla de normer som ändå gäller har otvivelaktigt skapat utrymme för ett visst mått av anarki i samhället. Det märks inte minst genom det inflytande den organiserade brottsligheten har fått inom många sektorer i samhället. I storstäderna är detta en realitet och av en omfattning som gemene man inte känner till.
Inom samhällets toppskikt har dessa brister när det gäller verklighetsuppfattning och avsaknaden av reell kontrollfunktion fört med sig excesser när det gäller löner och bonusar som förefaller helt osannolika. Förmodligen är det vi hittills hört talas om bara toppen på ett isberg.
Genom samhällets oförmåga att se till att lagar och etablerade normer efterlevs har vi gett utrymme för att en osannolik girighet kunnat sprida sig långt ned i företagshierarkin även inom den offentliga verksamheten.
Vi har helt enkelt fått en ny adel i landet.
Den här företeelsen är inte ny i Sverige. Under många århundraden var just adeln en privilegierad klass som både hade den politiska och ekonomiska makten i landet. Det krävdes diktatoriska ingrepp från två enväldiga kungar för att bryta adelns ekonomiska och politiska makt. Karl XI:s reduktion är en mycket påtaglig åtgärd för att ta tillbaka mycket av det som en elitklass i landet tillskansat sig. Även Gustav III bröt genom sin revolution adelns makt och privilegier.
Nu är det inte revolution som vi önskar oss i Sverige, men tveklöst skulle det inte skada om staten med lagstiftning eller på annat sätt kunde få stopp på ekonomiska oegentligheter som ledande personer i samhället ägnar sig åt, många gånger i maskopi med styrelser där både fackföreningar och politiker har beslutanderätt.
Dags för en reduktion?
Det har genom åren skrivits många spaltmeter om girigheten inom affärsvärlden där styrelser och toppar inom företagens ledningar håller varandra om ryggen och belönar varandra. Ofta är samma grupp av människor som återfinns i bolagens styrelser och verksledningar. Inom denna grupp har man lyckats trissa upp löner och ersättningar som inte på långa vägar rimmar med de faktiska arbetsinsatserna eller vederbörandes kompetens. Det hävdas att löner och ersättningar måste jämföras med vad som betalas i ledande företag i andra länder. Detta är rent nonsens. Väldigt få om ens någon av dagens högsta chefer i vårt land skulle kunna komma i fråga för en toppbefattning i en internationell koncern.
Än värre blir det girigheten sprider sig till andra områden inom samhället, som i fallet med AMF. Inte nog med att verkställande direktören Elmehagen har utkvitterat en orimligt hög lön för som det visat sig ett dåligt utfört jobb. Han får dessutom en pension för 10 års arbete på 60 miljoner kronor. Det är beklämmande med tanke på att det är pensionssparande löntagares pengar. När värdet på pensionerna kraftigt försämrades passade Elmehagen på att flytta sitt pensionskapital för att undvika förlust. Det är väl ett insiderbrott om något. AMFs slogan ”lite mer att leva för ” gällde tydligen bara den högsta ledningen och inte den stora massan pensionssparare.
Att styrelsen för AMF inte avgått är märkligt. Vanja Lundby Wedin säger att hon känner sig lurad. Elmehagens pension var för hög. Vadå lurad. Antingen var hon medveten om innehållet i pensionsavtalet och har medverkat till ett beslut som idag ingen vill stå bakom, eller så har hon sovit på styrelsemötena. Vilket det än är har hon brustit i sin uppgift som styrelsemedlem och bör ta konsekvensen av det och avgå.
Det finns många fler exempel på girighet inom den offentliga företagsvärlden. Inom Vattenfall har chefer lön och bonusar efter prestation. Men hur skapas underlaget för att generera höga arvoden. Jo, genom den kartellbildning som i praktiken råder inom elförsörjningen i Sverige kan företag som Vattenfall uppnå höga vinster genom att se till att priserna på el hålls så höga som möjligt. De vinster som man får genom ta ut överpriser av svenska konsumenter satsas bland annat i kolbrytning och på kolkraftverk i Centraleuropa. Hur miljövänligt är det? Man kan fråga sig varför medborgare i Sverige ska betala höga elpriser bara för att höga chefer inom Vattenfallkoncernen ska kunna berika sig själva.
Det finns fler exempel på inom offentliga företag hur chefers bonusar är avhängigt vilka avgifter man tar ut av kunder. Det är helt befängt med sådana system.
Alla dessa exempel på utbredd och i många fall extrem girighet visar på ett allvarligt problem i vårt demokratiska system. Bristen på normer eller kanske snarare samhället oförmåga att upprätthålla de normer som ändå gäller har otvivelaktigt skapat utrymme för ett visst mått av anarki i samhället. Det märks inte minst genom det inflytande den organiserade brottsligheten har fått inom många sektorer i samhället. I storstäderna är detta en realitet och av en omfattning som gemene man inte känner till.
Inom samhällets toppskikt har dessa brister när det gäller verklighetsuppfattning och avsaknaden av reell kontrollfunktion fört med sig excesser när det gäller löner och bonusar som förefaller helt osannolika. Förmodligen är det vi hittills hört talas om bara toppen på ett isberg.
Genom samhällets oförmåga att se till att lagar och etablerade normer efterlevs har vi gett utrymme för att en osannolik girighet kunnat sprida sig långt ned i företagshierarkin även inom den offentliga verksamheten.
Vi har helt enkelt fått en ny adel i landet.
Den här företeelsen är inte ny i Sverige. Under många århundraden var just adeln en privilegierad klass som både hade den politiska och ekonomiska makten i landet. Det krävdes diktatoriska ingrepp från två enväldiga kungar för att bryta adelns ekonomiska och politiska makt. Karl XI:s reduktion är en mycket påtaglig åtgärd för att ta tillbaka mycket av det som en elitklass i landet tillskansat sig. Även Gustav III bröt genom sin revolution adelns makt och privilegier.
Nu är det inte revolution som vi önskar oss i Sverige, men tveklöst skulle det inte skada om staten med lagstiftning eller på annat sätt kunde få stopp på ekonomiska oegentligheter som ledande personer i samhället ägnar sig åt, många gånger i maskopi med styrelser där både fackföreningar och politiker har beslutanderätt.
Dags för en reduktion?
söndagen den 8:e februari 2009
Brott och straff
Det förekommer rätt ofta att brottslingar får uppmärksamhet i TV. Nyligen kunde man se och höra en före detta bankrånare berätta om sitt kriminella liv. Utan tillstymmelse till ånger berättade han om ett mångmiljonrån han deltog i och hur han gömde pengarna för att använda dem efter frigivningen från ett femårigt fängelsestraff.
Det finns flera saker som är stötande i den händelsen och i många andra liknande historier som utspelar sig i vårt samhälle.
Man kan fråga sig varför kriminella överhuvudtaget ges utrymme i media på ett sätt som verkar bli allt vanligare. Media bidrar till att romantisera kriminella handlingar genom detta. Reportrar verkar ha ambitionen att framstå som samhällstillvända genom att ställa oförargliga frågor och inta en förlåtande attityd till de brottslingar man intervjuar.
Vidare är det stötande att vårt rättssystem inte reagerar hårdare mot brottslingar som uppenbarligen kalkylerar med att ta några års fängelsestraff om man åker fast för att kunna leva flott på undangömda miljoner efter frigivningen. Brottslingar som inte medverkar till att stulna pengar återlämnas borde få ett betydligt hårdare straff än vad som är fallet idag.
Samtidigt som en förövare får all möjlig professionell hjälp i samband med rättgång får sällan de som drabbas av brott någon hjälp alls. Den som oförskylt drabbas av brott förväntas klara sig själv. Endast om ett brott kan leda till mycket långt fängelsestraff kan ett brottsoffer påräkna stöd från samhället genom ett målsägandebiträde. I allmänhet förordnas en sådan i ett alltför sent skede av rättsprocessen för att kunna göra ett bra jobb. Ett brottsoffer borde enligt lag ha samma rättigheter som en åtalad att få juridisk hjälp under hela rättsprocessen.
Under 1960-talet formades en kriminalpolitik i Sverige under dåvarande justitieministern Geijer med ett klart förövarperspektiv. Milda domar, och alltför förlåtande attityd mot framförallt upprepad brottslighet präglar fortfarande dagens rättssystem.
Inom ett område reagerar vårt samhälle relativt hårt och det är mot narkotikabrott. Tveklöst har vår restriktiva narkotikalagstiftning, med stränga straff, inneburit att både bruket av olika narkotiska droger och smugglingen av narkotika in i landet kunnat hållas på en lägre nivå än för många andra länder i Europa.
Det är viktigt för en rättsstat är att ge tydliga signaler vad som accepteras och inte accepteras. Särskilt viktigt är det att ge unga människor en klar uppfattning av vilka regler och normer som gäller och vad som händer när dessa regler eller normer inte följs. Därför är det helt oacceptabelt att ungdomar som begår brott kommer undan så lätt som de gör idag. Vårt rättssystem måste reagera snabbt när unga människor överträder lagen. Om lagföring dröjer, i många fall kan den göra det upp till ett år, eller påföljd uteblir, blir signalen till den unge brottslingen att det verkar vara okey att göra så här. Följden kan lätt bli att vederbörande fortsätter på den brottsliga banan. Ett tydligt exempel är den sextonårige ynglig som först efter sitt tjugonde bilinbrott mötte en reaktion från rättssystemet. Hans kommentar var ”varför var det ingen som sa ifrån tidigare”. Det är alltså viktigt att samhället reagerar mot lagöverträdelser genast. Vad påföljden blir är inte det väsentliga i sammanhanget, viktigt är att rättssystemet ganska omedelbart kan göra klart för den unge lagöverträdaren vilka normer han har att rätta sig efter och vilket beteende samhället inte accepterar.
Detta gäller även för de ungdomar som är under femton år när de begår brott. De som är så unga kan inte straffas utan blir fall för socialtjänsten. Det systemet ger i allmänhet inte den unge lagöverträdaren en tillräckligt tydlig signal vad som är acceptabelt beteende. Även för de som är under femton år bör rättsystemet gripa in snabbt för att få en ung människa som begått ett brott att förstå vad som rätt och fel. Att rättssystemet ger en sådan signal är viktigt även om det inte är aktuellt med någon påföljd.
För att åstadkomma en snabbare reaktion vid ungdomars lagöverträdelser bör särskilda ungdomsdomstolar inrättas. Samtidigt måste polisen få resurser så utredningar gällande unga människor brott kan prioriteras.
En utredning som gjorts av Brottsofferjourernas Riksförbund visar på att var tredje pojke i grundskolans åttonde klass någon gång utsatts för brott. Brott mot unga är mycket vanligt inom skolan. På något sätt har vuxenvärlden accepterat att händelser inom skolans hank och stör får passera utan åtgärder, händelser som om de inträffade utanför skolan skulle leda till polisanmälan och åtal. Detta förhållande är förödande för den allmänna rättsuppfattningen hos unga människor. De är känt att unga brottsoffer som känner frustration över att ingen reagerar lätt själva kan bli förövare.
Det talas ofta om hur viktigt det är att försöka stoppa nyrekryteringen till brottsliga ligor. Börja då med att försöka stoppa ungas våld mot unga. Gör kraftfulla insatser för att påverka attityder hos elever i skolan. Ge unga människor en klar uppfattning av vilka normer samhället kräver att man ska följa. Och framförallt se till att samhället har resurser att stävja brottslighet tidigt för att visa att det händer något om normer och regler inte följs.
Det förekommer rätt ofta att brottslingar får uppmärksamhet i TV. Nyligen kunde man se och höra en före detta bankrånare berätta om sitt kriminella liv. Utan tillstymmelse till ånger berättade han om ett mångmiljonrån han deltog i och hur han gömde pengarna för att använda dem efter frigivningen från ett femårigt fängelsestraff.
Det finns flera saker som är stötande i den händelsen och i många andra liknande historier som utspelar sig i vårt samhälle.
Man kan fråga sig varför kriminella överhuvudtaget ges utrymme i media på ett sätt som verkar bli allt vanligare. Media bidrar till att romantisera kriminella handlingar genom detta. Reportrar verkar ha ambitionen att framstå som samhällstillvända genom att ställa oförargliga frågor och inta en förlåtande attityd till de brottslingar man intervjuar.
Vidare är det stötande att vårt rättssystem inte reagerar hårdare mot brottslingar som uppenbarligen kalkylerar med att ta några års fängelsestraff om man åker fast för att kunna leva flott på undangömda miljoner efter frigivningen. Brottslingar som inte medverkar till att stulna pengar återlämnas borde få ett betydligt hårdare straff än vad som är fallet idag.
Samtidigt som en förövare får all möjlig professionell hjälp i samband med rättgång får sällan de som drabbas av brott någon hjälp alls. Den som oförskylt drabbas av brott förväntas klara sig själv. Endast om ett brott kan leda till mycket långt fängelsestraff kan ett brottsoffer påräkna stöd från samhället genom ett målsägandebiträde. I allmänhet förordnas en sådan i ett alltför sent skede av rättsprocessen för att kunna göra ett bra jobb. Ett brottsoffer borde enligt lag ha samma rättigheter som en åtalad att få juridisk hjälp under hela rättsprocessen.
Under 1960-talet formades en kriminalpolitik i Sverige under dåvarande justitieministern Geijer med ett klart förövarperspektiv. Milda domar, och alltför förlåtande attityd mot framförallt upprepad brottslighet präglar fortfarande dagens rättssystem.
Inom ett område reagerar vårt samhälle relativt hårt och det är mot narkotikabrott. Tveklöst har vår restriktiva narkotikalagstiftning, med stränga straff, inneburit att både bruket av olika narkotiska droger och smugglingen av narkotika in i landet kunnat hållas på en lägre nivå än för många andra länder i Europa.
Det är viktigt för en rättsstat är att ge tydliga signaler vad som accepteras och inte accepteras. Särskilt viktigt är det att ge unga människor en klar uppfattning av vilka regler och normer som gäller och vad som händer när dessa regler eller normer inte följs. Därför är det helt oacceptabelt att ungdomar som begår brott kommer undan så lätt som de gör idag. Vårt rättssystem måste reagera snabbt när unga människor överträder lagen. Om lagföring dröjer, i många fall kan den göra det upp till ett år, eller påföljd uteblir, blir signalen till den unge brottslingen att det verkar vara okey att göra så här. Följden kan lätt bli att vederbörande fortsätter på den brottsliga banan. Ett tydligt exempel är den sextonårige ynglig som först efter sitt tjugonde bilinbrott mötte en reaktion från rättssystemet. Hans kommentar var ”varför var det ingen som sa ifrån tidigare”. Det är alltså viktigt att samhället reagerar mot lagöverträdelser genast. Vad påföljden blir är inte det väsentliga i sammanhanget, viktigt är att rättssystemet ganska omedelbart kan göra klart för den unge lagöverträdaren vilka normer han har att rätta sig efter och vilket beteende samhället inte accepterar.
Detta gäller även för de ungdomar som är under femton år när de begår brott. De som är så unga kan inte straffas utan blir fall för socialtjänsten. Det systemet ger i allmänhet inte den unge lagöverträdaren en tillräckligt tydlig signal vad som är acceptabelt beteende. Även för de som är under femton år bör rättsystemet gripa in snabbt för att få en ung människa som begått ett brott att förstå vad som rätt och fel. Att rättssystemet ger en sådan signal är viktigt även om det inte är aktuellt med någon påföljd.
För att åstadkomma en snabbare reaktion vid ungdomars lagöverträdelser bör särskilda ungdomsdomstolar inrättas. Samtidigt måste polisen få resurser så utredningar gällande unga människor brott kan prioriteras.
En utredning som gjorts av Brottsofferjourernas Riksförbund visar på att var tredje pojke i grundskolans åttonde klass någon gång utsatts för brott. Brott mot unga är mycket vanligt inom skolan. På något sätt har vuxenvärlden accepterat att händelser inom skolans hank och stör får passera utan åtgärder, händelser som om de inträffade utanför skolan skulle leda till polisanmälan och åtal. Detta förhållande är förödande för den allmänna rättsuppfattningen hos unga människor. De är känt att unga brottsoffer som känner frustration över att ingen reagerar lätt själva kan bli förövare.
Det talas ofta om hur viktigt det är att försöka stoppa nyrekryteringen till brottsliga ligor. Börja då med att försöka stoppa ungas våld mot unga. Gör kraftfulla insatser för att påverka attityder hos elever i skolan. Ge unga människor en klar uppfattning av vilka normer samhället kräver att man ska följa. Och framförallt se till att samhället har resurser att stävja brottslighet tidigt för att visa att det händer något om normer och regler inte följs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
