AMF affären igen
Det har genom åren skrivits många spaltmeter om girigheten inom affärsvärlden där styrelser och toppar inom företagens ledningar håller varandra om ryggen och belönar varandra. Ofta är samma grupp av människor som återfinns i bolagens styrelser och verksledningar. Inom denna grupp har man lyckats trissa upp löner och ersättningar som inte på långa vägar rimmar med de faktiska arbetsinsatserna eller vederbörandes kompetens. Det hävdas att löner och ersättningar måste jämföras med vad som betalas i ledande företag i andra länder. Detta är rent nonsens. Väldigt få om ens någon av dagens högsta chefer i vårt land skulle kunna komma i fråga för en toppbefattning i en internationell koncern.
Än värre blir det girigheten sprider sig till andra områden inom samhället, som i fallet med AMF. Inte nog med att verkställande direktören Elmehagen har utkvitterat en orimligt hög lön för som det visat sig ett dåligt utfört jobb. Han får dessutom en pension för 10 års arbete på 60 miljoner kronor. Det är beklämmande med tanke på att det är pensionssparande löntagares pengar. När värdet på pensionerna kraftigt försämrades passade Elmehagen på att flytta sitt pensionskapital för att undvika förlust. Det är väl ett insiderbrott om något. AMFs slogan ”lite mer att leva för ” gällde tydligen bara den högsta ledningen och inte den stora massan pensionssparare.
Att styrelsen för AMF inte avgått är märkligt. Vanja Lundby Wedin säger att hon känner sig lurad. Elmehagens pension var för hög. Vadå lurad. Antingen var hon medveten om innehållet i pensionsavtalet och har medverkat till ett beslut som idag ingen vill stå bakom, eller så har hon sovit på styrelsemötena. Vilket det än är har hon brustit i sin uppgift som styrelsemedlem och bör ta konsekvensen av det och avgå.
Det finns många fler exempel på girighet inom den offentliga företagsvärlden. Inom Vattenfall har chefer lön och bonusar efter prestation. Men hur skapas underlaget för att generera höga arvoden. Jo, genom den kartellbildning som i praktiken råder inom elförsörjningen i Sverige kan företag som Vattenfall uppnå höga vinster genom att se till att priserna på el hålls så höga som möjligt. De vinster som man får genom ta ut överpriser av svenska konsumenter satsas bland annat i kolbrytning och på kolkraftverk i Centraleuropa. Hur miljövänligt är det? Man kan fråga sig varför medborgare i Sverige ska betala höga elpriser bara för att höga chefer inom Vattenfallkoncernen ska kunna berika sig själva.
Det finns fler exempel på inom offentliga företag hur chefers bonusar är avhängigt vilka avgifter man tar ut av kunder. Det är helt befängt med sådana system.
Alla dessa exempel på utbredd och i många fall extrem girighet visar på ett allvarligt problem i vårt demokratiska system. Bristen på normer eller kanske snarare samhället oförmåga att upprätthålla de normer som ändå gäller har otvivelaktigt skapat utrymme för ett visst mått av anarki i samhället. Det märks inte minst genom det inflytande den organiserade brottsligheten har fått inom många sektorer i samhället. I storstäderna är detta en realitet och av en omfattning som gemene man inte känner till.
Inom samhällets toppskikt har dessa brister när det gäller verklighetsuppfattning och avsaknaden av reell kontrollfunktion fört med sig excesser när det gäller löner och bonusar som förefaller helt osannolika. Förmodligen är det vi hittills hört talas om bara toppen på ett isberg.
Genom samhällets oförmåga att se till att lagar och etablerade normer efterlevs har vi gett utrymme för att en osannolik girighet kunnat sprida sig långt ned i företagshierarkin även inom den offentliga verksamheten.
Vi har helt enkelt fått en ny adel i landet.
Den här företeelsen är inte ny i Sverige. Under många århundraden var just adeln en privilegierad klass som både hade den politiska och ekonomiska makten i landet. Det krävdes diktatoriska ingrepp från två enväldiga kungar för att bryta adelns ekonomiska och politiska makt. Karl XI:s reduktion är en mycket påtaglig åtgärd för att ta tillbaka mycket av det som en elitklass i landet tillskansat sig. Även Gustav III bröt genom sin revolution adelns makt och privilegier.
Nu är det inte revolution som vi önskar oss i Sverige, men tveklöst skulle det inte skada om staten med lagstiftning eller på annat sätt kunde få stopp på ekonomiska oegentligheter som ledande personer i samhället ägnar sig åt, många gånger i maskopi med styrelser där både fackföreningar och politiker har beslutanderätt.
Dags för en reduktion?
lördag 4 april 2009
söndag 8 februari 2009
Brott och straff
Det förekommer rätt ofta att brottslingar får uppmärksamhet i TV. Nyligen kunde man se och höra en före detta bankrånare berätta om sitt kriminella liv. Utan tillstymmelse till ånger berättade han om ett mångmiljonrån han deltog i och hur han gömde pengarna för att använda dem efter frigivningen från ett femårigt fängelsestraff.
Det finns flera saker som är stötande i den händelsen och i många andra liknande historier som utspelar sig i vårt samhälle.
Man kan fråga sig varför kriminella överhuvudtaget ges utrymme i media på ett sätt som verkar bli allt vanligare. Media bidrar till att romantisera kriminella handlingar genom detta. Reportrar verkar ha ambitionen att framstå som samhällstillvända genom att ställa oförargliga frågor och inta en förlåtande attityd till de brottslingar man intervjuar.
Vidare är det stötande att vårt rättssystem inte reagerar hårdare mot brottslingar som uppenbarligen kalkylerar med att ta några års fängelsestraff om man åker fast för att kunna leva flott på undangömda miljoner efter frigivningen. Brottslingar som inte medverkar till att stulna pengar återlämnas borde få ett betydligt hårdare straff än vad som är fallet idag.
Samtidigt som en förövare får all möjlig professionell hjälp i samband med rättgång får sällan de som drabbas av brott någon hjälp alls. Den som oförskylt drabbas av brott förväntas klara sig själv. Endast om ett brott kan leda till mycket långt fängelsestraff kan ett brottsoffer påräkna stöd från samhället genom ett målsägandebiträde. I allmänhet förordnas en sådan i ett alltför sent skede av rättsprocessen för att kunna göra ett bra jobb. Ett brottsoffer borde enligt lag ha samma rättigheter som en åtalad att få juridisk hjälp under hela rättsprocessen.
Under 1960-talet formades en kriminalpolitik i Sverige under dåvarande justitieministern Geijer med ett klart förövarperspektiv. Milda domar, och alltför förlåtande attityd mot framförallt upprepad brottslighet präglar fortfarande dagens rättssystem.
Inom ett område reagerar vårt samhälle relativt hårt och det är mot narkotikabrott. Tveklöst har vår restriktiva narkotikalagstiftning, med stränga straff, inneburit att både bruket av olika narkotiska droger och smugglingen av narkotika in i landet kunnat hållas på en lägre nivå än för många andra länder i Europa.
Det är viktigt för en rättsstat är att ge tydliga signaler vad som accepteras och inte accepteras. Särskilt viktigt är det att ge unga människor en klar uppfattning av vilka regler och normer som gäller och vad som händer när dessa regler eller normer inte följs. Därför är det helt oacceptabelt att ungdomar som begår brott kommer undan så lätt som de gör idag. Vårt rättssystem måste reagera snabbt när unga människor överträder lagen. Om lagföring dröjer, i många fall kan den göra det upp till ett år, eller påföljd uteblir, blir signalen till den unge brottslingen att det verkar vara okey att göra så här. Följden kan lätt bli att vederbörande fortsätter på den brottsliga banan. Ett tydligt exempel är den sextonårige ynglig som först efter sitt tjugonde bilinbrott mötte en reaktion från rättssystemet. Hans kommentar var ”varför var det ingen som sa ifrån tidigare”. Det är alltså viktigt att samhället reagerar mot lagöverträdelser genast. Vad påföljden blir är inte det väsentliga i sammanhanget, viktigt är att rättssystemet ganska omedelbart kan göra klart för den unge lagöverträdaren vilka normer han har att rätta sig efter och vilket beteende samhället inte accepterar.
Detta gäller även för de ungdomar som är under femton år när de begår brott. De som är så unga kan inte straffas utan blir fall för socialtjänsten. Det systemet ger i allmänhet inte den unge lagöverträdaren en tillräckligt tydlig signal vad som är acceptabelt beteende. Även för de som är under femton år bör rättsystemet gripa in snabbt för att få en ung människa som begått ett brott att förstå vad som rätt och fel. Att rättssystemet ger en sådan signal är viktigt även om det inte är aktuellt med någon påföljd.
För att åstadkomma en snabbare reaktion vid ungdomars lagöverträdelser bör särskilda ungdomsdomstolar inrättas. Samtidigt måste polisen få resurser så utredningar gällande unga människor brott kan prioriteras.
En utredning som gjorts av Brottsofferjourernas Riksförbund visar på att var tredje pojke i grundskolans åttonde klass någon gång utsatts för brott. Brott mot unga är mycket vanligt inom skolan. På något sätt har vuxenvärlden accepterat att händelser inom skolans hank och stör får passera utan åtgärder, händelser som om de inträffade utanför skolan skulle leda till polisanmälan och åtal. Detta förhållande är förödande för den allmänna rättsuppfattningen hos unga människor. De är känt att unga brottsoffer som känner frustration över att ingen reagerar lätt själva kan bli förövare.
Det talas ofta om hur viktigt det är att försöka stoppa nyrekryteringen till brottsliga ligor. Börja då med att försöka stoppa ungas våld mot unga. Gör kraftfulla insatser för att påverka attityder hos elever i skolan. Ge unga människor en klar uppfattning av vilka normer samhället kräver att man ska följa. Och framförallt se till att samhället har resurser att stävja brottslighet tidigt för att visa att det händer något om normer och regler inte följs.
Det förekommer rätt ofta att brottslingar får uppmärksamhet i TV. Nyligen kunde man se och höra en före detta bankrånare berätta om sitt kriminella liv. Utan tillstymmelse till ånger berättade han om ett mångmiljonrån han deltog i och hur han gömde pengarna för att använda dem efter frigivningen från ett femårigt fängelsestraff.
Det finns flera saker som är stötande i den händelsen och i många andra liknande historier som utspelar sig i vårt samhälle.
Man kan fråga sig varför kriminella överhuvudtaget ges utrymme i media på ett sätt som verkar bli allt vanligare. Media bidrar till att romantisera kriminella handlingar genom detta. Reportrar verkar ha ambitionen att framstå som samhällstillvända genom att ställa oförargliga frågor och inta en förlåtande attityd till de brottslingar man intervjuar.
Vidare är det stötande att vårt rättssystem inte reagerar hårdare mot brottslingar som uppenbarligen kalkylerar med att ta några års fängelsestraff om man åker fast för att kunna leva flott på undangömda miljoner efter frigivningen. Brottslingar som inte medverkar till att stulna pengar återlämnas borde få ett betydligt hårdare straff än vad som är fallet idag.
Samtidigt som en förövare får all möjlig professionell hjälp i samband med rättgång får sällan de som drabbas av brott någon hjälp alls. Den som oförskylt drabbas av brott förväntas klara sig själv. Endast om ett brott kan leda till mycket långt fängelsestraff kan ett brottsoffer påräkna stöd från samhället genom ett målsägandebiträde. I allmänhet förordnas en sådan i ett alltför sent skede av rättsprocessen för att kunna göra ett bra jobb. Ett brottsoffer borde enligt lag ha samma rättigheter som en åtalad att få juridisk hjälp under hela rättsprocessen.
Under 1960-talet formades en kriminalpolitik i Sverige under dåvarande justitieministern Geijer med ett klart förövarperspektiv. Milda domar, och alltför förlåtande attityd mot framförallt upprepad brottslighet präglar fortfarande dagens rättssystem.
Inom ett område reagerar vårt samhälle relativt hårt och det är mot narkotikabrott. Tveklöst har vår restriktiva narkotikalagstiftning, med stränga straff, inneburit att både bruket av olika narkotiska droger och smugglingen av narkotika in i landet kunnat hållas på en lägre nivå än för många andra länder i Europa.
Det är viktigt för en rättsstat är att ge tydliga signaler vad som accepteras och inte accepteras. Särskilt viktigt är det att ge unga människor en klar uppfattning av vilka regler och normer som gäller och vad som händer när dessa regler eller normer inte följs. Därför är det helt oacceptabelt att ungdomar som begår brott kommer undan så lätt som de gör idag. Vårt rättssystem måste reagera snabbt när unga människor överträder lagen. Om lagföring dröjer, i många fall kan den göra det upp till ett år, eller påföljd uteblir, blir signalen till den unge brottslingen att det verkar vara okey att göra så här. Följden kan lätt bli att vederbörande fortsätter på den brottsliga banan. Ett tydligt exempel är den sextonårige ynglig som först efter sitt tjugonde bilinbrott mötte en reaktion från rättssystemet. Hans kommentar var ”varför var det ingen som sa ifrån tidigare”. Det är alltså viktigt att samhället reagerar mot lagöverträdelser genast. Vad påföljden blir är inte det väsentliga i sammanhanget, viktigt är att rättssystemet ganska omedelbart kan göra klart för den unge lagöverträdaren vilka normer han har att rätta sig efter och vilket beteende samhället inte accepterar.
Detta gäller även för de ungdomar som är under femton år när de begår brott. De som är så unga kan inte straffas utan blir fall för socialtjänsten. Det systemet ger i allmänhet inte den unge lagöverträdaren en tillräckligt tydlig signal vad som är acceptabelt beteende. Även för de som är under femton år bör rättsystemet gripa in snabbt för att få en ung människa som begått ett brott att förstå vad som rätt och fel. Att rättssystemet ger en sådan signal är viktigt även om det inte är aktuellt med någon påföljd.
För att åstadkomma en snabbare reaktion vid ungdomars lagöverträdelser bör särskilda ungdomsdomstolar inrättas. Samtidigt måste polisen få resurser så utredningar gällande unga människor brott kan prioriteras.
En utredning som gjorts av Brottsofferjourernas Riksförbund visar på att var tredje pojke i grundskolans åttonde klass någon gång utsatts för brott. Brott mot unga är mycket vanligt inom skolan. På något sätt har vuxenvärlden accepterat att händelser inom skolans hank och stör får passera utan åtgärder, händelser som om de inträffade utanför skolan skulle leda till polisanmälan och åtal. Detta förhållande är förödande för den allmänna rättsuppfattningen hos unga människor. De är känt att unga brottsoffer som känner frustration över att ingen reagerar lätt själva kan bli förövare.
Det talas ofta om hur viktigt det är att försöka stoppa nyrekryteringen till brottsliga ligor. Börja då med att försöka stoppa ungas våld mot unga. Gör kraftfulla insatser för att påverka attityder hos elever i skolan. Ge unga människor en klar uppfattning av vilka normer samhället kräver att man ska följa. Och framförallt se till att samhället har resurser att stävja brottslighet tidigt för att visa att det händer något om normer och regler inte följs.
fredag 2 januari 2009
Bertil Olins blogg
den 8 december 2008
Sjukvården i Västra Götaland
I tidningen Bohuslänningen kunde vi häromdagen läsa en insändare där den förre socialdemokratiske riksdagsmannen Lennart Nilsson gick till hårt angrepp mot Västra Götalandsregionen. Han kallade regionen en demokratisk katastrof. Det är intressant att just en socialdemokrat kommit till den insikten. Annars har vi vant oss vid att socialdemokratiska politiker med näbbar och klor försvarar planhushållningens sista utpost. Det tragiska är att två borgliga partier centern och folkpartiet styr tillsammans med socialdemokraterna och därmed försvarar nuvarande tingens ordning. Det finns inte heller någon kraftfull opposition från moderaternas sida. Det märktes när regionråden ville höja sina redan mycket höga löner med runt 6000 kronor i månaden. Sitter man som de moderata regionråden gör med fingrarna i syltburken vill man vara med och roffa åt sig så mycket det går för egen del. Nu blev det inte någon löneförhöjning den gången, det såg regionfullmäktige till. Man kan ju bara hoppas att de giriga regionråden skäms en smula. Vad gör de 15 regionråden för nytta kan man verkligen fråga sig.
Med alla övriga styrelser och hälso-och sjukvårdsnämnder har man skapad en gigantisk politisk överbyggnad bestående av drygt 1800 deltidspolitiker. De allra flesta utan särskilt djupa kunskaper när det gäller sjukvårdens villkor.
Nu har hälso- och sjukvårdsnämnderna å andra sidan inte särskilt mycket att säga till om. Jag var under fyra år ledamot i hälso-och sjukvårdsnämnden för norra Bohuslän. Vår uppgift var att beställa sjukvård för då ca 1.4 miljarder kronor årligen. Trots en uppenbar strävan från nämndens sida att prioritera närsjukvård och försöka påverka en dåligt fungerande primärvård lyckades detta aldrig under de fyra år jag satt i nämnden. Jag upplevde att hälso-och sjukvårdsnämndernas roll bara var att fungera som någon slags demokratisk gisslan. Vi hade egentligen inget att säga till om. Beslut om fördelning av pengar till olika sjukvårdshuvudmän togs av regionstyrelsen . Oftast var det ständigt stora underskott för kolossen Sahlgrenska universitetssjukhuset som tog resurser från de prioriteringar vi i nämnden önskade. I samhället i övrigt välkomnar vi företeelser som valfrihet och konkurrens. Monopol medför minskad effektivitet och fördyrar. Är det inte då märkligt att inom ett område hyllas monopolet som det enda rätta nämligen inom sjukvården i Västra Götaland. Det skulle bara finnas en vårdcentral i varje kommun och den skulle vara offentlig. Det fanns för ett par år sedan två vårdcentraler i samhället Ljungskile, en offentlig och en privat. Den socialdemokratiska majoriteten tillsammans med de borgliga stödpartierna bestämde att inte förnya avtalet med den privata vårdcentralen. Det stack väl i ögonen på socialdemokraterna att den privata vårdcentralen i Ljungskile fått betyget Västra Götalands bästa vårdcentral. För övrigt hade den offentliga vårdcentralen i Ljungskile också gott renomé, vilket naturligtvis berodde på att det fanns konkurrens.
Jag bor själv i Strömstad och där finns en vårdcental som drivs offentligt. Under de fyra år jag var ledamot i hälso-och sjukvårdsnämnden för norra Bohuslän klarade vårdcentralen aldrig av att leva upp till det som avtalats med nämnden. Främst var det tillgängligheten som brast. Bristen på läkare angavs oftast som skäl. Provinsialläkartjänsterna var sällan besatta, vilket är fullt förklarligt. Vem söker en fast tjänst som provinsialläkare om man kan arbeta som stafettläkare och tjäna kanske tredubbelt så mycket. Samtidigt fanns det läkare bosatta i Strömstad som önskade skriva avtal med Västra Götalandsregionen och öppna praktik där. Problemet med primärvårdens dåliga tillgängligheten i Strömstad skulle snabbt kunnat undanröjts om man hade tillåtit läkare att öppna privata mottagningar. Men, se nej det gick inte av ideologiska skäl.
Om man gör en jämförele med en annan samhällsfunktion framstår sjukvårdsmonopolet som rent absurt. Tänk er att det bara skulle finnas en enda bilverkstad i en stad av Strömstads storlek. Tänk er dessutom att ett gäng politiker, amatörer när det gäller bilreparationer, skulle sitta i Uddevalla eller i Vänersborg och något år i förväg försöka lista ut hur mycket vård strömstadsbornas bilar kommer att behöva och hur mycket reservdelar som skulle inhandlas. Man kan ju bara gissa att det inte skulle fungera något vidare.
Vi vet att planhushållning inte fungerar. Åtskilliga länder har prövat och övergett den sortens samhällssystem. Det forna Östtyskland, tillämpade planhushållning på alla samhällsområden, också när det gällde biltillverkning och reservdelstillverkning för bilar. Behövde man exempelvis en ljuddämpare till sin Trabant, som ju var den enda bil som fanns köpa, kunde det vara en väntetid på ett år om man inte kände någon som jobbade på fabriken som tillverkade ljuddämpare. Då kunde man för tiodubbla priset få tag på en stulen mycket snabbare.
Som bekant var DDR som land helt bankrutt när muren föll.
Det talas mycket vårdgaranti dessa dagar. Vi hör politiker uttala sig om hur förträffligt vårdgarantin fungerar. Sanningen är att den inte fungerar. Får du inte vård inom stipulerad tid av vårdgivare inom Västra Götaland kan du vända dig till andra landsting. Det är i och för sig positivt även det kan bli långa resor och merkostnader för den enskilde patienten.
Många behandlingar och operationer utförs billigare i landsting där det finns en mångfalld av vårdgivare och därmed konkurrens. Man kan ju undra om det är en affärsidé att låta människor få vård utanför Västra Götaland för att därigenom spara pengar. Men det var väl ändå inte tanken med vårdgarantin att andra landsting skulle utföra vården för att rädda anseendet för sjukvården i vår region.
Nu pratar politiker storvulet om att slå ihop Värmlands läns landsting och Västra Götalandsregionen. Bevare oss för en sådan utveckling. Är det månne för att regionråden ska kunna höja sina löner ytterligare. Eller vad kan ligga bakom. Om man inte klarar av att driva kolossen Västra Götaland så att medborgarna får den vård som utlovats, hur ska det då gå med en ännu större koloss. Nej, se på Halland, ett välskött landsting som klarar sig alldeles utmärkt trots sin ringa storlek.Kanske skulle vi bohuslänningar fundera på om vi ska bryta oss ur Västra Götalandsregionen och forma vårt eget landsting medan vi har någon verksamhet kvar på Uddevalla sjukhus.
Bloggarkiv
▼ 2008 (1)
▼ december (1)
Sjukvården i Västra Götaland I tidningen Bohuslän...
Om mig
BeO
Visa hela min profil
den 8 december 2008
Sjukvården i Västra Götaland
I tidningen Bohuslänningen kunde vi häromdagen läsa en insändare där den förre socialdemokratiske riksdagsmannen Lennart Nilsson gick till hårt angrepp mot Västra Götalandsregionen. Han kallade regionen en demokratisk katastrof. Det är intressant att just en socialdemokrat kommit till den insikten. Annars har vi vant oss vid att socialdemokratiska politiker med näbbar och klor försvarar planhushållningens sista utpost. Det tragiska är att två borgliga partier centern och folkpartiet styr tillsammans med socialdemokraterna och därmed försvarar nuvarande tingens ordning. Det finns inte heller någon kraftfull opposition från moderaternas sida. Det märktes när regionråden ville höja sina redan mycket höga löner med runt 6000 kronor i månaden. Sitter man som de moderata regionråden gör med fingrarna i syltburken vill man vara med och roffa åt sig så mycket det går för egen del. Nu blev det inte någon löneförhöjning den gången, det såg regionfullmäktige till. Man kan ju bara hoppas att de giriga regionråden skäms en smula. Vad gör de 15 regionråden för nytta kan man verkligen fråga sig.
Med alla övriga styrelser och hälso-och sjukvårdsnämnder har man skapad en gigantisk politisk överbyggnad bestående av drygt 1800 deltidspolitiker. De allra flesta utan särskilt djupa kunskaper när det gäller sjukvårdens villkor.
Nu har hälso- och sjukvårdsnämnderna å andra sidan inte särskilt mycket att säga till om. Jag var under fyra år ledamot i hälso-och sjukvårdsnämnden för norra Bohuslän. Vår uppgift var att beställa sjukvård för då ca 1.4 miljarder kronor årligen. Trots en uppenbar strävan från nämndens sida att prioritera närsjukvård och försöka påverka en dåligt fungerande primärvård lyckades detta aldrig under de fyra år jag satt i nämnden. Jag upplevde att hälso-och sjukvårdsnämndernas roll bara var att fungera som någon slags demokratisk gisslan. Vi hade egentligen inget att säga till om. Beslut om fördelning av pengar till olika sjukvårdshuvudmän togs av regionstyrelsen . Oftast var det ständigt stora underskott för kolossen Sahlgrenska universitetssjukhuset som tog resurser från de prioriteringar vi i nämnden önskade. I samhället i övrigt välkomnar vi företeelser som valfrihet och konkurrens. Monopol medför minskad effektivitet och fördyrar. Är det inte då märkligt att inom ett område hyllas monopolet som det enda rätta nämligen inom sjukvården i Västra Götaland. Det skulle bara finnas en vårdcentral i varje kommun och den skulle vara offentlig. Det fanns för ett par år sedan två vårdcentraler i samhället Ljungskile, en offentlig och en privat. Den socialdemokratiska majoriteten tillsammans med de borgliga stödpartierna bestämde att inte förnya avtalet med den privata vårdcentralen. Det stack väl i ögonen på socialdemokraterna att den privata vårdcentralen i Ljungskile fått betyget Västra Götalands bästa vårdcentral. För övrigt hade den offentliga vårdcentralen i Ljungskile också gott renomé, vilket naturligtvis berodde på att det fanns konkurrens.
Jag bor själv i Strömstad och där finns en vårdcental som drivs offentligt. Under de fyra år jag var ledamot i hälso-och sjukvårdsnämnden för norra Bohuslän klarade vårdcentralen aldrig av att leva upp till det som avtalats med nämnden. Främst var det tillgängligheten som brast. Bristen på läkare angavs oftast som skäl. Provinsialläkartjänsterna var sällan besatta, vilket är fullt förklarligt. Vem söker en fast tjänst som provinsialläkare om man kan arbeta som stafettläkare och tjäna kanske tredubbelt så mycket. Samtidigt fanns det läkare bosatta i Strömstad som önskade skriva avtal med Västra Götalandsregionen och öppna praktik där. Problemet med primärvårdens dåliga tillgängligheten i Strömstad skulle snabbt kunnat undanröjts om man hade tillåtit läkare att öppna privata mottagningar. Men, se nej det gick inte av ideologiska skäl.
Om man gör en jämförele med en annan samhällsfunktion framstår sjukvårdsmonopolet som rent absurt. Tänk er att det bara skulle finnas en enda bilverkstad i en stad av Strömstads storlek. Tänk er dessutom att ett gäng politiker, amatörer när det gäller bilreparationer, skulle sitta i Uddevalla eller i Vänersborg och något år i förväg försöka lista ut hur mycket vård strömstadsbornas bilar kommer att behöva och hur mycket reservdelar som skulle inhandlas. Man kan ju bara gissa att det inte skulle fungera något vidare.
Vi vet att planhushållning inte fungerar. Åtskilliga länder har prövat och övergett den sortens samhällssystem. Det forna Östtyskland, tillämpade planhushållning på alla samhällsområden, också när det gällde biltillverkning och reservdelstillverkning för bilar. Behövde man exempelvis en ljuddämpare till sin Trabant, som ju var den enda bil som fanns köpa, kunde det vara en väntetid på ett år om man inte kände någon som jobbade på fabriken som tillverkade ljuddämpare. Då kunde man för tiodubbla priset få tag på en stulen mycket snabbare.
Som bekant var DDR som land helt bankrutt när muren föll.
Det talas mycket vårdgaranti dessa dagar. Vi hör politiker uttala sig om hur förträffligt vårdgarantin fungerar. Sanningen är att den inte fungerar. Får du inte vård inom stipulerad tid av vårdgivare inom Västra Götaland kan du vända dig till andra landsting. Det är i och för sig positivt även det kan bli långa resor och merkostnader för den enskilde patienten.
Många behandlingar och operationer utförs billigare i landsting där det finns en mångfalld av vårdgivare och därmed konkurrens. Man kan ju undra om det är en affärsidé att låta människor få vård utanför Västra Götaland för att därigenom spara pengar. Men det var väl ändå inte tanken med vårdgarantin att andra landsting skulle utföra vården för att rädda anseendet för sjukvården i vår region.
Nu pratar politiker storvulet om att slå ihop Värmlands läns landsting och Västra Götalandsregionen. Bevare oss för en sådan utveckling. Är det månne för att regionråden ska kunna höja sina löner ytterligare. Eller vad kan ligga bakom. Om man inte klarar av att driva kolossen Västra Götaland så att medborgarna får den vård som utlovats, hur ska det då gå med en ännu större koloss. Nej, se på Halland, ett välskött landsting som klarar sig alldeles utmärkt trots sin ringa storlek.Kanske skulle vi bohuslänningar fundera på om vi ska bryta oss ur Västra Götalandsregionen och forma vårt eget landsting medan vi har någon verksamhet kvar på Uddevalla sjukhus.
Bloggarkiv
▼ 2008 (1)
▼ december (1)
Sjukvården i Västra Götaland I tidningen Bohuslän...
Om mig
BeO
Visa hela min profil
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
