Brott och straff

Det förekommer rätt ofta att brottslingar får uppmärksamhet i TV. Nyligen kunde man se och höra en före detta bankrånare berätta om sitt kriminella liv. Utan tillstymmelse till ånger berättade han om ett mångmiljonrån han deltog i och hur han gömde pengarna för att använda dem efter frigivningen från ett femårigt fängelsestraff.
Det finns flera saker som är stötande i den händelsen och i många andra liknande historier som utspelar sig i vårt samhälle.
Man kan fråga sig varför kriminella överhuvudtaget ges utrymme i media på ett sätt som verkar bli allt vanligare. Media bidrar till att romantisera kriminella handlingar genom detta. Reportrar verkar ha ambitionen att framstå som samhällstillvända genom att ställa oförargliga frågor och inta en förlåtande attityd till de brottslingar man intervjuar.

Vidare är det stötande att vårt rättssystem inte reagerar hårdare mot brottslingar som uppenbarligen kalkylerar med att ta några års fängelsestraff om man åker fast för att kunna leva flott på undangömda miljoner efter frigivningen. Brottslingar som inte medverkar till att stulna pengar återlämnas borde få ett betydligt hårdare straff än vad som är fallet idag.

Samtidigt som en förövare får all möjlig professionell hjälp i samband med rättgång får sällan de som drabbas av brott någon hjälp alls. Den som oförskylt drabbas av brott förväntas klara sig själv. Endast om ett brott kan leda till mycket långt fängelsestraff kan ett brottsoffer påräkna stöd från samhället genom ett målsägandebiträde. I allmänhet förordnas en sådan i ett alltför sent skede av rättsprocessen för att kunna göra ett bra jobb. Ett brottsoffer borde enligt lag ha samma rättigheter som en åtalad att få juridisk hjälp under hela rättsprocessen.

Under 1960-talet formades en kriminalpolitik i Sverige under dåvarande justitieministern Geijer med ett klart förövarperspektiv. Milda domar, och alltför förlåtande attityd mot framförallt upprepad brottslighet präglar fortfarande dagens rättssystem.
Inom ett område reagerar vårt samhälle relativt hårt och det är mot narkotikabrott. Tveklöst har vår restriktiva narkotikalagstiftning, med stränga straff, inneburit att både bruket av olika narkotiska droger och smugglingen av narkotika in i landet kunnat hållas på en lägre nivå än för många andra länder i Europa.

Det är viktigt för en rättsstat är att ge tydliga signaler vad som accepteras och inte accepteras. Särskilt viktigt är det att ge unga människor en klar uppfattning av vilka regler och normer som gäller och vad som händer när dessa regler eller normer inte följs. Därför är det helt oacceptabelt att ungdomar som begår brott kommer undan så lätt som de gör idag. Vårt rättssystem måste reagera snabbt när unga människor överträder lagen. Om lagföring dröjer, i många fall kan den göra det upp till ett år, eller påföljd uteblir, blir signalen till den unge brottslingen att det verkar vara okey att göra så här. Följden kan lätt bli att vederbörande fortsätter på den brottsliga banan. Ett tydligt exempel är den sextonårige ynglig som först efter sitt tjugonde bilinbrott mötte en reaktion från rättssystemet. Hans kommentar var ”varför var det ingen som sa ifrån tidigare”. Det är alltså viktigt att samhället reagerar mot lagöverträdelser genast. Vad påföljden blir är inte det väsentliga i sammanhanget, viktigt är att rättssystemet ganska omedelbart kan göra klart för den unge lagöverträdaren vilka normer han har att rätta sig efter och vilket beteende samhället inte accepterar.

Detta gäller även för de ungdomar som är under femton år när de begår brott. De som är så unga kan inte straffas utan blir fall för socialtjänsten. Det systemet ger i allmänhet inte den unge lagöverträdaren en tillräckligt tydlig signal vad som är acceptabelt beteende. Även för de som är under femton år bör rättsystemet gripa in snabbt för att få en ung människa som begått ett brott att förstå vad som rätt och fel. Att rättssystemet ger en sådan signal är viktigt även om det inte är aktuellt med någon påföljd.

För att åstadkomma en snabbare reaktion vid ungdomars lagöverträdelser bör särskilda ungdomsdomstolar inrättas. Samtidigt måste polisen få resurser så utredningar gällande unga människor brott kan prioriteras.

En utredning som gjorts av Brottsofferjourernas Riksförbund visar på att var tredje pojke i grundskolans åttonde klass någon gång utsatts för brott. Brott mot unga är mycket vanligt inom skolan. På något sätt har vuxenvärlden accepterat att händelser inom skolans hank och stör får passera utan åtgärder, händelser som om de inträffade utanför skolan skulle leda till polisanmälan och åtal. Detta förhållande är förödande för den allmänna rättsuppfattningen hos unga människor. De är känt att unga brottsoffer som känner frustration över att ingen reagerar lätt själva kan bli förövare.

Det talas ofta om hur viktigt det är att försöka stoppa nyrekryteringen till brottsliga ligor. Börja då med att försöka stoppa ungas våld mot unga. Gör kraftfulla insatser för att påverka attityder hos elever i skolan. Ge unga människor en klar uppfattning av vilka normer samhället kräver att man ska följa. Och framförallt se till att samhället har resurser att stävja brottslighet tidigt för att visa att det händer något om normer och regler inte följs.