Alliansregeringen bäst i klassen

Jag förstår att det svider i hjärtat hos många rödgröna själar när vår alliansregerings sätt att hantera finanskrisen får beröm av både politiker och finansbedömare runt om i Europa. Bäst i klassen är det epitet alliansregeringen får. Denna frustration framträder tydligt i Lennart Mattssons insändare i Strömstadstidningen, som innehåller en rad insinuanta påståenden om alliansens illvilja mot svenska folket. Vad är det för fel att jämföra vad fackliga förhandlingar ger i plånboken med vad jobbskatteavdraget ger. Trots LO:s och socialdemokratins ständiga tal om låglönesats­ningar behövdes det en borglig regering för att det skulle bli verklighet.
Att det ska löna sig att arbeta är en viktig princip som alltfler regeringar ute i Europa nu också anammar. De röd­gröna vill om de kommer till makten återgå till ett system med mer bidrag. Men, hallå, det var ju det som var så misslyckat under förra mandatperioden och som gjorde att det blev reger­ingsskifte. Har Lennart Mattsson redan glömt det. Världens egentligen friskaste folk var Eu­ropas sjukaste enligt sjukförsäkringsstatistiken. Incitamenten att ta de arbeten som erbjöds var mycket svaga. 100 tusentals människor förtidspensionerades dessutom för att dölja arbetslöshetssiffrorna. Då gick det tydligen an att leva på 65% av sin lön. Att det inte gick att fortsätta på det sättet var uppenbart för en majoritet av svenska folket då. Det vore förödande för landet om bidragslinjen i svensk politik återigen skulle införas.
Hur det kan gå om man inte håller hårt i ett lands finanser har vi ett tydligt exempel på i fallet Grekland. Överbudspolitik, med orimliga sociala förmåner, som extremt låg pensionsålder och två extra månadslöner om året, för att inte tala om att offentliga anställningar getts till alltför många människor bara för att hålla nere arbetslöshetssiffrorna knäckte grekisk ekonomi.
Det vi i Sverige behöver minst av allt är en politik för bidrag och icke arbete enligt de rödgrönas modell.